Idag har jag äran att presentera Annica som driver bloggen Guld med ADHD. Ett intressant inlägg som handlar mycket om att våga prata om den psykiska ohälsan. Besök gärna Annicas blogg för att läsa mer om ämnet!

Jag heter Annica, jag är 32 år, har en familj, ett hem, ett jobb. Och jag är psykiskt sjuk.

Jag började skriva redan som tonåring. Communitys som Skunk, Lunarstorm och Helgon har varit mina inkörsportar till bloggandet. Därifrån gick jag vidare och testade en hel rad med olika bloggportaler, blogg.se, WordPress, Nouw, nämn namnet och jag har testat. Jag trivs dock allra bäst med att ha en egen plats på ett webbhotell, med egen domän, där jag kan göra vad jag vill. Antagligen är det den utbildade webbprogrammeraren inuti mig som inte orkar med begränsningen som portaler innebär.

Jag har skrivit, mer eller mindre aktivt, sedan jag var 17. I början enbart för att dela med mig av mitt liv, min vardag. Jag sökte en bekräftelse på min existens. Med tiden blev bloggandet mer inriktat på ett specifikt intresse. Jag har haft en akvarieblogg, en matblogg, en blogg som tipsade om veganska produkter och recept, mina nischer har varit många och ganska spretiga. Det var ett ämne, det viktigaste, som aldrig riktigt fick plats.

För 2 år sedan fick jag diagnosen ADHD, men psykiska bekymmer har jag haft, mer eller mindre, sedan jag var barn.

Jag trodde länge att jag bara hade en enorm otur. Ångesten och depressionerna avlöste varandra. Det var alltid något jobbigt som hände i mitt liv. Det var mobbning, våldtäkter, destruktiva förhållanden, förlorade vänskaper, läkarbesök med dåliga nyheter, allt dåligt som kan hända i ett liv verkade hända mig.

Jag behövde ventilera om allt jag var med om, alla känslor jag hade. Bloggandet blev som en slags terapeut där jag kunde ösa ut allting, depressioner, ångest, ledsamhet, lycka, sorg, allt kunde jag få ner på pränt i en blogg, så kändes det lite lite bättre sedan.

Nu, med min diagnos, så förstår jag den där ”oturen”. Det är inte alls någon otur, det är livet. Dåliga saker händer alla, inte bara mig. Det som kanske skiljer mig från andra är hur jag känner inför det där jobbiga och dåliga, hur länge det påverkar mig, hur länge det kan göra mig ledsen.

En person med ADHD kan ha ”starkare” känslor. För mig finns det ingen gråzon när det gäller känslorna. Jag älskar dig, eller hatar dig, jag kan inte tycka om någon lite grand. Det är mycket eller inte alls. Jag blir inte lite sur eller lite irriterad, jag blir fly förbannad. Jag kan bli så glad att jag börjar gråta. Alla känslor blir ”överdrivna” och påverkar mig under en längre tidsperiod än många andra jag känner. Många kan se det som ”ältande”, men det är det inte. Det råkar bara vara så att den känslan jag upplevde för 13 år sedan när jag blev våldtagen, den är lika stark idag som den var då. Det är inget jag kan styra över.

Genom bloggen har jag friheten att skriva om den typen av saker, hur ofta jag vill. Där är det ingen som säger ”jag har redan hört det där” eller tycker att jag ältar eller tjatar. Där är det en ny story varje gång.

På grund av detta startade jag min nuvarande blogg, Guld med ADHD. Där skriver jag om de diagnoser jag har samt mitt missbruk. Mitt mål och syfte med bloggen är att bryta ner stigmat som finns gällande psykisk ohälsa och missbruk. Det är inget man pratar om så de drabbade känner sig ofta isolerade och ensamma, som om ingen förstår. Jag vet, jag har själv varit där.

Med tanke på hur det ser ut idag, att den vanligaste dödsorsaken för män i Sverige mellan 14-44 år är självmord (källa: http://ki.se/nasp/sjalvmord-i-sverige-0), så måste något göras. Attityden måste ändras, människor måste våga prata. Det gör jag, i min blogg. Kan jag förmedla, till en enda person, ”du är inte ensam, det kommer bli bättre”, så har jag lyckats.

Jag skriver både informerande om olika problem och känslomässigt kring hur jag själv mår och känner för stunden. Det kan vara lycka, sorg och allt därimellan.

Att skriva, och blogga, kan vara ett bra sätt att ventilera tankar och känslor