Vätternrundan 2010 – en återblick

In Personlig Tränare by Vildkraft0 Comments

Just nu är det många tappra cyklister som kämpar sig runt Sveriges näst största sjö, Vättern. 30 mil på cykeln. Vätternrundan! Ofantligt långt! För sex år sedan satt även jag på en cykel och trampade på. Jag tänkte dela med mig av min lopprapport från 2010 idag. Jag har precis läst igenom den och även om det är så pass längesen så ser jag minnesbilderna väldigt tydliga framför mig och ögonen tåras fortfarande när jag läser stycket med 10 km kvar av loppet. Hur galet det än låter så blir jag riktigt taggad när jag läser rapporten att köra loppet igen. Min racer-pärla till cykel har i stort sett stått oanvänd sedan dess, börjar bli dags att väcka liv i henne igen!!

Rapporten är lång och jag använder väldigt mycket ”man” i i texten. Någonting jag numera undviker av lite olika anledningar, skulle jag skriva den idag skulle jag använda mycket mer ”jag” och ”vi”. Intressant reflektion hur ens eget språkbruk förändras! Håll till godo:

Vätternrundan 2010

”Sitter så här dagen efter och försöker tänka igenom gårdagens prestation att ta sig runt Vättern på cykel. Det var häftigt att koppla in Garmin-klockan till datorn och se färden som verkligen sträcker sig runt hela sjön!! Det är så mycket intryck och minnen att gå igenom och så många olika sinnesstämningar man hann befinna sig i under loppets gång. Jag ska göra ett försök till att skriva ner historien om min första Vätternrunda.

Min start skulle gå 03:14 tillsammans med Ride of Hope-gänget. Det var riktigt skönt att det från Örebro bara är 10 mil ner till Motala. Vilket ledde till att jag och Malin kunde vara kvar hemma i Örebro ända fram till 00.00 innan vi behövde åka. På vägen ner såg vi mycket cykelskyltar och åkte några mil på slutet av banan. Både jag och Malin fick stor ångest på vägen ner. ”Vad sjutton hade vi gett oss in på? Cykla 30 mil runt en jävla sjö??”

När vi kom ner så var det mörkt och man blev om möjligt ännu mindre sugen på att ge sig iväg. Vi var ganska tidiga och hade gott om tid på oss att lämna in våra grejer och klä på oss det sista. Som ni såg i ett tidigare inlägg så var ju inte vädret det bästa när vi stod och väntade på start. Där vi stod var det regnigt, kallt och blåsigt och man fick lite ångest att man skulle ha för lite kläder med sig att cykla i. Klockan gick och vi hade en prefekt starttid tycker jag, det började ljusna precis innan och man blev mer peppad inför det kommande äventyret på cykel!

03:14 som sagt så rullade vi iväg från Motala. Det var bara att trampa igång helt enkelt. Klungkörningen gick riktigt bra, jag var lite orolig att jag skulle ha glömt bort känslan och hur man gör, eftersom jag inte övat på det sen sist när jag körde med Ride of Hope i augusti förra året. Men det gick faktiskt bra nästan med en gång. Jag försökte att inte tänka alltför mycket på hur långt och länge vi cyklade eftersom jag visste hur fasansfullt långt det är runt. Jag försökte hålla i tanken det jag bestämt mig för innan att jag skulle cykla 3×10 mil, inte 30 mil.

Efter 43 km tog vi ett kort depåstopp i Hästholmen, Vätternrundans första depå. Efter ett tag passerade vi också 6 mil, det var också där jag slog årslängsta. Lite ångest kände jag över att jag inte tränat längre sträckor än så här inför VR, men än så länge kan jag inte minnas att det kändes alltför tungt eller så. Det som däremot kom som en chock var att det var så jobbigt med genomfarten genom Gränna. Jag blev förvarnad av en tjej i klungan att vi skulle köra på kullerstenar, men att det skulle vara så påfrestande blev väldigt jobbigt. Vet inte om det kanske lutade svagt uppför också eller nåt. Och precis när kullerstensunderlaget tog slut så kom det en backe efter. Där flåsade jag som ett ånglokomotiv och det var riktigt riktigt tungt. Vi gjorde också ett snabbt stopp i depån i Gränna.

Efter Gränna vill jag minnas att det var otroligt lätt körning. På den här sidan Vättern var det lite sidvind och jag vet att jag tänkte att ”fy fan för att köra Vättern själv, ligga och dra själv hela vägen” och jag njöt av att ligga i klunga och cykla lätt lätt. Jag vet inte riktigt var vi var någonstans, men i närheten av Jönköping när det blev lite backigt igen så kom jag lite efter klungan. Dock hade jag underbar draghjälp av en utav eldsjälarna till Ride of Hope och också initiativtagare till Sub12-gruppen så jag kunde ta mig ikapp klungan igen. I Jönköping var det dags för ett litet depåstopp igen, vi åt ingen mat utan tryckte i oss utav medhavda bars och bullar (?), minns inte riktigt om det fanns bullar och grejer i Jönköping också? Här var det några som tänkte släppa klungan och köra i sin egen takt, men jag kände att jag ville testa lite till innan jag släppte helt.

Vi fortsatte vår färd och jag visste att det snart skulle dyka upp en backe på 2 km med 5 % lutning och det var den man satt och väntade på hela vägen ut ur Jönköping. Det var ganska häftigt att cykla ut ur Jönköping, det var som en enda stor klunga hela vägen. Jag hade inte riktigt koll på hur långt fram Ride of Hope-klungan låg och hur pass utspridda vi var. Backen kom, och där körde jag mitt eget race uppför. Växlade ner, ner, ner och bara drog runt tramporna varv efter varv och tog mig sakta men säkert upp. Precis när jag kom upp och skulle växla till lite tyngre växlar så hoppade kedjan av från de främre dreven. Det var bara att snabbt hoppa av och lägga på den igen, som tur var gick det utan problem och jag var snabbt på väg igen. Väldigt tacksam över att det inte hände mitt i backen!!

Däremot hade jag noll koll på var klungan var och jag började trampa på för att hitta dem igen. Det var ganska lätt körning nu igen och utför gick det hur fort som helst. I en backe satt det till och med skyltar att man skulle sakta ner och ta det lugnt, vilket jag också gjorde, för innan skylten var jag beredd att trampa på hur fort som helst!! Jag svischade förbi stora klungor i utförsbackarna, men de kom alltid ikapp mig i nästa uppförsbacke och jag tänkte hela tiden att till nästa år måste jag träna backkörning!! (det räcker inte att köra uppför Ånnabodabacken en gång)

Men sen började verkligheten komma ikapp, jag kollade på distansmätaren och den visade ju faktiskt bara 11-12 mil, vilket betydde att jag hade mer än hälften av loppet kvar. Fick sansa mig lite och inse att jag måste spara lite på krafterna om jag ska orka resten också. Här blev det nog återigen lite tuffare körning med mer uppförslut och jag saktade in på farten, ibland låg jag närmare 20 km/h på sträckor som såg ut som raksträckor, men kanske ändå hade en viss lut uppför (man kan ju intala sig det iaf…).

Kom i alla fall fram till nästa depå vid 140 km, nämligen Fagerhult. Där fick jag ny energi när jag träffade på fyra stycken till som hade tappat klungan efter Jönköpingsbacken. Vi fick i oss lite energi och sedan trampade vi på i en egen klunga. Vi fick till bra fart och provade lite olika typer av kedjor och tekniker för att byta dragare. Så fort man låg två och två och drog så fick man jättelång svans efter sig som ”snålåkte”, men som vägrade att gå upp och dra. Ibland drog vi lite längre stunder var och ett tag testade vi flytande kedja som bytte hela tiden. Tror att det funkade bäst när vi drog en och en på rad och bytte när man liksom tröttnade. Någonstans på vägen till Hjo så tappade vi en i gruppen, jag tror han försvann iväg före oss med någon klunga som vi andra inte hängde på riktigt.

Jag funderade lite på om man skulle satsa på att äta riktig mat i Hjo eller fortsätta energiintaget som tidigare med bullar och bars. På slutspurten innan Hjo så rullade en utav killarna i vår klunga iväg lite före och sedan tappade vi bort honom. Jag tror att han gick in för att äta lite riktig mat. Men vi tre som var kvar körde på bullarna. David, en utav killarna, träffade en tjej som han kände som anslöt till vår lilla klunga och vi började på nytt färden mot nästa depå.

Vi fick inte till riktigt lika effektiv klungkörning den här gången, men hittade två andra killar som vi ”snålåkte” på en ganska lång sträcka. Den tredje killen släppte oss efter ett tag då han en längre tid kört med kramper i låret. Vi började prata med killarna som dragit oss en längre bit och började hjälpas åt att dra istället. När David skulle upp och dra så fick han upp grym fart och jag och den andra tjejen tappade avstånd till dem. Vi trampade tappert på och fick nos på en klunga med fart. Herrejävlar vad jag trampade på för att inte tappa den här klungan!! Medelhastigheten låg säkert runt 35 km/h och jag såg ofta på klockan att vi låg upp mot 40. Det går inte att beskriva känslan som infinner sig när man kämpar och kämpar och får sin belöning i att hänga kvar och den underbara farten. Men även jag har mina begränsningar (;)) och började känna att jag snart var tvungen att släppa. Lagom då kom vi ikapp David och jag släppte för att köra med honom istället. Den andra tjejen tror jag kämpade sig kvar! Imponerande!

Färden fram till Karlsborg var verkligen så grym!! Så härligt med farten och asfalten som bara försvinner under en. Man har fullt upp att hålla sig kvar bakom den som drar och man hinner inte tänka på varken att man är trött eller har ont. Vid 210 km dök Karlsborgs depån upp och den var uppställd vid fästningen. Just då var det häftigt att man hade börjat inleda sista tredjedelen av loppet och det endast var 9 mil kvar. I depåerna mådde jag inte speciellt bra. Det kröp i benmusklerna och jag hade svårt att stå stilla. Helst av allt skulle jag bara velat slänga mig på marken, men jag stod emot frestelsen för jag förstod hur svårt det skulle bli att ta sig upp igen. Jag försökte dricka så mycket som möjligt i depåerna för under cyklingen kändes det inte som jag hade tid för det var fullt fokus på farten då. Rätt eller fel, men jag kände inget större behov av det heller. Tidigt i loppet fyllde jag flaskorna med endast sportdryck, inget vatten, tänkte att jag kommer behöva all energi som jag kan få i mig.

Vi fortsatte vår färd framåt, när vi körde ensamma så växeldrog vi såklart, men försökte hitta klungor, stora eller mindre, för att få lite gratishjälp. I omgångar hamnade jag lite efter, men jag kämpade ändå på för allt jag var värd. Jag kände verkligen hur jag älskade att jaga och trampa på, framförallt i nedförsbackarna. Uppför hade jag inte lika mycket att ge. Vi hittade en klunga som jag hamnade i slutet på. Vet inte om den sedan delade sig på två, men jag hängde i så gott det gick.

Vid 232 km dök Brovikens depå upp. David hade kommit in lite före mig, men jag tror inte jag låg speciellt långt efter. Jag hoppade av cykeln och var tvungen att hänga en stund över styret och bara samla mig. Nu fanns det inte mycket krafter kvar. Visst det var bara 7 mil kvar nu, men milen svischade inte lika snabbt förbi längre och jag kände mig rejält utpumpad. I med mera bullar och sportdryck. Sedan dags att dra vidare. Hade fått nåt skit under skorna som satte sig i fästet för clipsen så jag svor några gånger innan jag lyckades sätta fast foten och cykla iväg. Tog sällskap en bit med en äldre man som tröstande sa att det inte är långt kvar och ganska lätt körning framför oss. När vi kom ikapp David som inte hade märkt att jag hade problem att komma iväg så sa jag till honom att vi skulle hänga på mannen. Antagligen var det en erfaren VR:körare för de försvann i en hastighet som jag inte alls var beredd på, och det var också det sista jag såg av David.

7 mil kvar och det sjuka var att så fort man fick igång benklumparna efter depåstoppen så fanns det ju faktiskt lite kraft kvar!! Hade inte helt gett upp hoppet att komma ikapp David igen. Så jag fortsatte jaga och leta dragare i lagom takt. Fick tag på en kille från CK Mora som jag lade mig bakom och trampade på. Låg ganska länge bakom och efter ett tag när jag samlat på mig lite kraft cyklade jag upp bredvid och undrade om vi skulle hjälpas åt att dra. Då berättade att han avvaktade lite för han väntade in några cyklister från Hisingen som han cyklat med tidigare i loppet som han trodde låg bakom. Härligt tänkte jag en rejäl klunga tackar man ju inte nej till! Vi höll span bakåt och så småningom hörde vi en visselpipa och han taggade till och skrek ”nu kommer de”. Vi trampade upp i hastighet och när de kom ikapp la vi oss sist i klungan. De hade rejäl fart kan jag lova! Han från Mora berättade att de hade bra sammanhållning i gruppen och att de saktade ner lite i backarna och väntade in varandra, dessutom stannade de i alla depåer. Men jag fick inte riktigt ordentligt häng på klungan, fick kämpa och kämpa för att inte tappa, vilket tog på krafterna. Gled in i en klunga som vi precis kört om och försökte hänga med dem ett tag. Men de verkade också ta sikte på Hisingen och det gick ett tag, men fick släppa helt efter ett tag.

Det var nu två depåer kvar, med 3, respektive 2 mil emellan. Det var tufft hur man skulle ladda psykiskt nu. För man får inte tänka att det BARA är några mil kvar, för det tar ändå ett tag att ta sig igenom de sista också. Blev omkörd en orangeklädd kille som jag faktiskt orkade hålla kvar. Vet inte om de två hade kört tillsammans innan, men efter mig hamnade det en lite äldre man som också hängde efter, så nu var vi tre som kämpade. Även om vi mest snålåkte. Jag var enormt tacksam för all draghjälp, för jag hade aldrig klarat att hålla dessa hastigheter själv, men bakom någon annan kändes det jättebra. Mannen bakom gick faktiskt upp och drog lite, men sedan tappade vi den orangeklädda.

Vid 262 km skulle depå Hammarsundet dyka upp. Men innan dess skulle man kämpa sig upp för backen och upp på bron. Den var seg vill jag lova. Väl framme vid Hammarsundet träffade jag på honom med kramp i låret igen. Vi småpratade lite, men det blev aldrig att vi tog följe därifrån. Jag var imponerad över hur han hade kämpat på och ikapp! När han frågade hur jag mådde sa jag bara ”Jag är så jäävla trött!”. Fick då lite hejjarop från en man bredvid ”Som 20 000 andra”, haha. Helt otroligt hur man kände sig i depåstoppen, i efterhand känns det som det var där man mådde som sämst. Men samtidigt var jag tvungen att stanna i alla då jag fick väldigt ont i ett knä under cyklingen som gick över varje gång jag stannade och gjorde att jag kunde cykla vidare. Mannen bredvid mig peppade också och sa hurtigt att det bara är 4 mil kvar, han avslöjade också att man hade en brant backe att vänta efter det här depåstoppet. Kul, tänkte jag…

Ingenting att vänta på tänkte jag tillslut och började så sakteliga trampa på igen. Totalt 4 mil kvar och efter halva den sträckan så fanns det ett depåstopp till att se fram emot. Jag försökte tänka att jag i alla fall tog mig framåt och delade in sista delen i att jag hade två halvor kvar, 2 mil vardera, och efter 1 mil så har jag kört halva halva. Ja, skratta ni, men vad gör man inte för att peppa sig själv och hitta psykiska genvägar!! Backen var brant, men det var bara att växla ner, dra runt tramporna och sakta ta sig uppåt. Det var väldigt mycket upp och ner på vägen som var kvar nu. På ett sätt var det skönt, för så fort man tagit sig upp för en backe var det nerför på andra sidan.

Det var tungt att cykla på stora vägen mot Motala och se skyltar visa Motala 33 och samtidigt veta att vi hade längre än så kvar. Delvis för att vi skulle in till Medevi och vi skulle in på en annan mindre väg längre fram också. Att svänga in till Medevi och inse att det var uppförsbacke nästan ända fram till depån var tungt. Vid Medevi tog jag en rejäl paus, kanske inte så mycket längre än på de andra depåerna, men jag satte mig ner på backen och bara samlade mental kraft. Samtidigt som jag tog mig tiden att äta upp en hel bar innan jag ens tänkte tanken på att resa mig upp. Det var rejält tufft nu, men jag visste att jag var tvungen att ta de där 2 jävla sista milen också.

Strax efter Medevi satt det skyltar som visade att det var två mil kvar. Jag tänkte om och om igen, herregud!! Jag har cyklat 28 mil hittills!!! Likadant här hade jag delmål om halva halva. I matsäcken hade jag en superboost-gel kvar som jag planerade att ta vid 10 km kvar. Näst sista milen körde jag i helt eget tempo. Varje meter framåt fick vara gott nog, tempot spelade ingen roll. Att ta sig i mål i Motala var liksom allt som räknades.

Att sedan få syn på sista skylten som visade 10 km kvar… Det går bara inte att beskriva känslan som kom då. Jag får nästan tårar i ögonen bara jag tänker på det nu. Jag trodde jag var totalt utmattade, att det inte fanns några krafter kvar alls. Men den adrenalinkicken jag fick då var inte att leka med. Det enda jag kunde se framför mig var målet i Motala. Jag skulle bara ta mig dit och det på snabbast tid möjlig!! Det tjockade sig i halsen ett flertal gånger och jag snyftade till på cykeln flera gånger. Jag tryckte på med benen allt vad jag orkade. Jag flög fram! Jag behövde ingen superboost nu, den kom naturligt. Bestämde mig för att ta den med 5 km kvar istället så jag inte skulle säcka ihop totalt vid målgången. Låg säkert i medelhastighet 30 km/h sista milen. Ingenting skulle kunna stoppa mig nu!! Jag körde om folk och det var sådant lyckorus i kroppen!! Någonstans vid Varamobaden var det 5 km kvar och jag plockade upp min super-boost-gel och tryckte i mig. Vet inte om det hjälpte eftersom jag fortfarande var high on adrenaline. Men det kändes bra!!

Tankarna gick mycket kring hur jag skulle palla att ta emot välkomstapplåderna i mål och klara av att cykla/gå sista biten innan jag skulle kunna slänga mig ner på gräset och bara snyfta av glädje och utmattning. Men jag försökte fokusera och andas lugnt och hämta inre kraft. Det var underbart att få cykla över chip-tidtagningen och höra det pipa till. Jag spanade efter Björn och hans pappa som jag visste skulle stå i mål och vänta in mig, precis när jag cyklade förbi dem utan att se dem ropade de till och jag fick syn på dem. UNDERBART!!! OFATTBART!!! Cyklade så långt fram det gick innan det tog stopp och det var på skakiga ben jag hoppade av cykeln. Sedan kramade jag om dem över staketet. GLÄDJE!!!

När man väl kom in i Motala och hörde speakern säga välkommen tillbaka, det var 30 mil sedan du var här sist kändes det helt otroligt. Som en dröm eller nåt. Man fattade inte att man hållit på och cyklat i över 12 timmar!!

30 mil på cykeln runt Sveriges största sjö var nog det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Men också en resa fylld av glädjerus och kickar som heter duga. Längs vägen hinner man avverka oändligt många tankar som ”aldrig mer” och hur ska man orka. Och samtidigt så mycket positiv energi som far genom kroppen.

Kanske att vi ses nästa år igen!?”

vätternrundan-kvällen-innan

Solen som går ner utanför mitt lägenhetsfönster kvällen innan start!

vätternrundan-uppladdning-på-plats

Frusna och nervösa inför loppet på plats i Motala!

vätternrundan-trött-stolt

Trött och stolt efter prestationen som tog mig hela vägen runt!

Vad har du för gamla meriter som du fortfarande lever på? Dela gärna med dig!

Leave a Comment