Categories:

Tillstånd: nöjd


Hade du också någon i klassen som aldrig var nöjd? Oavsett vad de fick för resultat på provet så fanns det alltid någonting som skulle kunde ha varit bättre. Fick de högsta betyg på ett prov så spelade det ingen roll när de ändå hade två fel. De skulle ju ha kunnat skriva alla rätt.

Jag försöker alltid peppa människor runt omkring mig att vara nöjda med sitt resultat. Man kan inte jämföra sin prestation på nybörjarnivå med någon som tävlar på elitnivå, oavsett vad det handlar om. Det är klart som korvspad och helt logiskt om du frågar mig! Men varför är det då så svårt att ta till sig av detta? Varför vill man alltid nå längre? Varför når vi så sällan tillståndet nöjd?

Om vi någonsin ska nå tillståndet nöjd så handlar det inte bara om att bli bäst på det man vill prestera i, vi måste också veta hur långt vi ska ta oss och när vi ska tillåta oss att bli nöjda. Ju diffusare mål vi sätter, ju svårare kommer det också bli att nå tillståndet nöjd. Om vårt mål är att simma, räcker det då att doppa sig och ta några simtag? Hur kommer du känna dig efter två simtag? Kommer du då känna dig nöjd? Troligtvis kommer det knappt kännas som du har simmat alls. Om du dessutom har massor av människor omkring dig som simmar både 1000 och 3000 m så kommer du nog också börja tvivla på din egen prestation. Borde inte jag också simma så långt för att anse mig nöjd?

Personligen har jag väldigt svårt att förstå mig på mig själv och mitt psyke. Samtidigt som jag anser mig själv vara ganska lat och bekväm, så har jag ytterst svårt att känna mig nöjd med en insats. Jag kunde inte bara skriva en uppsats i skolan utan att få en bild av vad och hur jag skulle skriva den. Jag tyckte det var ytterst svårt att plugga nationalekonomi på b-nivå för jag kunde inte förstå logiken i det på det sätt jag vill förstå saker. Jag såg inte bilden framför mig så som jag vill se den. Jag tycker mycket om teknik och är rätt duktig på datorer, men på min HTC-mobil på jobbet kan jag få krupp. Jag förstår den inte, eller rättare sagt jag är inte van vid den. I ett försök att beskriva hur det känns när jag sitter och knappar på min HTC-mobil så kan jag enklast beskriva det som ett tunnelseende med en smal smal ljusöppning i slutet på tunneln. Jag får någon slags klaustrofobisk känsla när jag inte förstår. När jag inte förstår uppgiften kan jag heller inte förmå mig själv att prestera någonting. När jag inte kan prestera kan jag heller inte nå tillståndet nöjd.

Det jag försöker bli bättre på är att se mig själv utifrån någon annans perspektiv. Det är lätt att betrakta andra, komma med råd och tycka att de presterar mycket bättre. Lär dig själv att betrakta dig genom någon annans ögon, det kanske är först då du ser din egen prestation för vad den är. Jag jobbar på det själv hela tiden, ibland lyckas jag, men oftast kämpar jag alltför hårt för att nå tillståndet nöjd.

You Might Also Like



No Comments

Post a Comment