Categories:

Tankar om löpning – en återblick


Jag tycker det är ganska spännande att läsa mina egna texter och inlägg som jag skrivit tidigare i mitt liv. Numera har jag ju en utbildning till samtalsterapeut med mig i ryggen och tror ibland att det är först nu jag lärt mig en massa om psykologi och våra beteenden. Sen läser jag några rader från någon gammal dagbok, eller blogg, och inser hur mycket bra saker jag ville förmedla även då. Idag tänkte jag dela med mig av ett blogginlägg som är skrivet i början av 2012 som handlar om löpning och hur mycket tankar och förhandling som kan pågå inom mig under ett pass. Mina första mer seriösa försök till löppass kanske jag gjorde någonstans runt 2006.

”När jag först försökte mig på löpning frivilligt för några år sedan orkade jag inte springa en kilometer i sträck. Jag kommer så väl ihåg glädjen när jag väl lyckades. Sen efter x antal löppass var det som någonting lossnade. Det blev en helt annan grej. Jag fick helt plötsligt lite mer att jobba med. Jag upptäckte olika tempon i löpningen. När det blir alltför jobbigt behöver jag inte alltid stanna och gå, möjligheten att sänka farten infann sig också. Till en början hade jag bara ett, väldigt långsamt, tempo och det var på en tokjobbig nivå. Jag jobbade då också med det kanske viktigaste verktyget, psyket.

När du väl inser att du kan springa, behöver inte vara en mil eller 5 km, bara en längre sträcka än du trodde, det är då det släpper. Och när du väl hittar det, släpp inte taget. Gör det psykiska hjälpmedlet till din absolut bästa vän. Hitta olika känslor att utnyttja som energi och kraft under löppasset. Om du gillar att lyssna på musik, lyssna på samma låtar under varje pass och hjärnan vet att nu är det dags för löpning. Ta fram alla stolta känslor när du är ute och springer. Tänk ”jag är störst, bäst och vackrast”. Nedvärdera aldrig tankens kraft!

Förutom allt detta så ska jag också delge mitt eget absolut bästa tips i löpningen. När jag springer tampas jag hela tiden med den inre rösten som väldigt ofta vill bryta ner mig och få mig att sluta springa, speciellt de gånger jag försöker springa lite snabbare än ”bekvämlighetstempot”. Då börjar den lilla rösten direkt: ”Oj vad jobbigt det är, borde vi inte gå lite nu?” ”Om vi springer fram till stolpen där framme kan vi inte gå sen?” Och så fortsätter det. Men då har jag börjat ställa motfrågor: ”Okej, men då måste du berätta exakt var det känns som allra jobbigast. Vi tar det lugnt och går igenom kroppen. Vi börjar med andningen, långa, djupa ordentliga andetag. Andas. Nej, du ser, andningen fungerar ju riktigt bra. Då går vi vidare till benen. Höften? Okej, inte så trötta. Låren? Funkar! Smalben och vader? Rullar på bra också. Fötter? Bra flyt! ”

Låter nästan lite galet och schizo när jag beskriver det så här, men att låta psyket koncentrera sig på en kroppsdel i taget och inte hela kroppen samtidigt brukar i alla fall få mig att känna att ”Fasen, det här funkar ju, det är ju faktiskt inte så jobbigt”

Andra mantran jag använder när det känns tungt:
”Starka ben!!”
”Jag vill. Jag kan. Jag vågar”

mental-träning-löpning
Its all in your head!

Hur går din dialog när du ska övervinna den lilla rösten och orka lite till? Kanske i löpning, kanske någon annanstans?

You Might Also Like



1 Comment

Post a Comment