Categories:

Att leva med stressen


Jag gick aldrig in i väggen. Min kropp sa aldrig stopp. Däremot kan jag nu efteråt förstå att jag var nära när jag tänker på den tiden. Min kropp reagerar på minnena från den tiden. Hjärtat slår lite fortare och den där malande oron sitter ganska högt upp i bröstet. Idag, två år senare, har jag helt andra verktyg med mig än vad jag hade då. På den tiden levde jag ständigt med oron hur alla andra skulle må, samtidigt som jobbet skulle göras och vi skulle hitta den mest effektiva vägen dit. Inte helt optimalt att vara högsensitiv, perfektionist, arbeta inom handeln och inte riktigt vara medveten om det och inte ha redskap för att kunna handskas med mig själv. Men med en hög stressnivå i kroppen och den eviga drivkraften att vara duktig så var det inte så ofta som jag stannade upp och ifrågasatte hur jag själv mådde, det var bara en del av vardagen.

Genom livet så har jag lärt mig att det är dumt att säga aldrig om saker, för rätt var det är så har livet förändras och det där som en trodde att en aldrig skulle göra står liksom precis utanför dörren och väntar. Så jag ska inte säga att jag aldrig mer kommer arbeta som säljchef igen. Däremot kan jag nog säga att jag aldrig kommer vara så omedveten om mina egna känslor och beteenden om jag skulle hamna där igen. Idag bär jag som sagt med mig helt andra verktyg och en större medvetenhet kring vad jag behöver och hur jag kan tackla andra människors behov. Jag har en helt annan gränssättning för mig själv än vad jag hade då.

Idag är jag tillbaka på min gamla arbetsplats för att tjäna lite extra pengar till hushållet. Min gamla arbetsplats där jag arbetade innan jag blev säljchef i en annan butik. Det var här min strävan mot ledarskapet började, det var här jag började klättra i min karriär. Det är konstigt hur ett liv och ens livsmål kan förändras, visserligen har det gått sex år sedan sist jag arbetade här, men ändå. Jag har en helt annan livssyn och prioriterar min egen tid så mycket högre än karriär och pengar. Jag vågar också så mycket mer, jag känner inte lika mycket krav på att vara på ett speciellt sätt eller sträva åt ett speciellt håll. Samtidigt som jag lever farligt nära att dras med och in i stressen att prestera och att vara så himla duktig.

Jag har tidigare skrivit om min typ-A personlighet, vilket bland annat gör att jag aldrig kan gå in i någonting halvhjärtat. Jag kan inte gå runt och hasa fötterna efter mig och bara få betalt för att vara på plats. När jag väl är på ett arbete så vill jag göra det bra också, det bara är så. Och det är lätt att trilla dit igen. Det är lätt att återigen leva med stressen. Det jag numera kan göra annorlunda är att vara medveten om det och ibland hejda mig själv. Ingen kan göra allt, det är logiskt när jag pratar med andra, men det gäller att intala sig själv det också.

anna-säljchef

Anna för tre år sedan, säljchef och väldigt mån om att vara duktig och att andra mår bra

Hur hanterar du att leva med stressen? Eller går den obemärkt förbi?

You Might Also Like



3 Comments

  • […] två veckor sedan handlade det personliga inlägget om att leva med stressen och ett av mina tidigare yrken. Jag ser inte mig själv som en person som oroar mig för allt och […]

  • […] I början av juli drog jag i handbromsen, såhär kan jag inte ha det längre. Jag behöver stanna upp och lyssna på mig själv, annars kommer det bara bli värre. Jag insåg att det bubblade upp minnen och känslor kring tiden som säljchef och att aldrig känna mig tillräcklig (läs mer: ”Att leva med stressen”). […]

  • […] I början av juli drog jag i handbromsen, såhär kan jag inte ha det längre. Jag behöver stanna upp och lyssna på mig själv, annars kommer det bara bli värre. Jag insåg att det bubblade upp minnen och känslor kring tiden som säljchef och att aldrig känna mig tillräcklig (läs mer: ”Att leva med stressen”). […]

Post a Comment