Categories:

Länkkärlek 14 – Mammatrams


Idag presenterar jag Lisa som bloggar på Mammatrams. Jag blev förtjust i hennes sätt att skriva redan i första inlägget jag läste på bloggen, den ”torra humorn” tilltalar mig! Nu i dagarna går Lisa i väntans tider och i dagens inlägg gör hon bland annat en snygg jämförelse mellan temat på min blogg och sitt eget liv. In och läs hos Lisa för att se vad hon väntar på och såklart, läs dagens inlägg här nedan:

mammatrams

Personlig utveckling, träning, terapi, och livet

Beautiful Life-Annas huvudspår, personlig utveckling, träning, terapi och livet, känns som en sammanfattning i fyra ord av mitt liv fram tills nu.

Jag tänkte först skriva om träningen jag kämpat med inför min stundande förlossning om bara några dagar, och om hur jag står förhållandevis ofta på tröskeln till ”mitt nya liv med aktiv träning”, eller ”första dagen på resten av mitt liv” eller annan valfri klyscha i sammanhanget.

Sedan kom jag på att det här med terapi är betydligt viktigare för mig, så jag ville berätta om hur jag i två omgångar har bett om, och fått, hjälp via kognitiv beteendeterapi. Min högst generella slutsats blev, precis som Nellie Rolf (Länkkärlek 10), att alla borde gå på det ibland, problem eller ej.

Terapin byttes till personlig utveckling, eftersom det i mångt och mycket går hand i hand, men det spårade ut i en invecklad utläggning om personlig kärna, föränderlig- och oföränderlighet, samt livets glada dagar i 20-årsåldern.

Slutsatsen, under rubriken ”livet”, blev att vi är summan av våra val – en fras jag stulit ur en bra serie på Netflix visserligen, men ack så sann – och att jag gillar mig själv.

Som du kan räkna ut med lilltån så blev texten lång och osammanhängande. Den är fortfarande lång, men den bär i alla fall någon sorts röd tråd; mig. En sorts livsfilosofi, och varför ännu en mammablogg gjorde entré på vår svenska, milt sagt överbefolkade, bloggscen:

Tidsoptimisten

Jag har vetat i några veckor att jag har det här inlägget att skriva. Det finns en deadline, och texten ska inte publiceras hos mig på min blogg. Det finns någon annan som är villig att lägga upp någonting som jag har skrivit, och därtill utan att ha läst det ännu. I och med det enkla faktumet så är jag såld.

Men… Jag har vetat i några veckor att jag har det här inlägget att skriva. Alltså har jag inte gjort det – än, alltså. Jag gör det nu, i enlighet med principen om alltings fulländning i sista stund.

Precis som med det mesta i mitt liv så väntar jag med att ta tag i saker, tills sagda saker liksom kommer och ”hämtar mig”. Ja, jag är lat på det sättet. Jag skulle säkert kunna vara mycket mer produktiv/effektiv/skärpt/whatever om jag inte levde efter mottot att saker och ting har en förmåga att lösa sig själva, så länge man gör något åt dem förstås och inte bara sitter rakt uppochner och väntar på att lösningen ska stega fram och örfila en i pannan, vill säga.

Latmasken

”Jag är lat av den värsta sorten”, sa en gammal studiekompis en gång över ett ölbord i Rennes. ”Jag gör allt jag kan för att bli klar i ett svep, för när jag väl sätter mig så händer det inget mer.”

Han pratade för övrigt inte om öl när han sa så. Man kan diskutera om det verkligen handlar om lathet eller inte, men jag funkar likadant. Jag jobbar alltid bäst under press, för då finns inget utrymme för den där lilla rösten som påminner om hur tusen andra saker skulle vara roligare att göra just precis nu. På det sättet blir det jag gör, just nu, det enda som jag har lust att göra.

Jag har ett spretigt och kreativt sinne som behöver piskas till fokus för att prestera. På gott och ont. Mest ont, om man tar hänsyn till alla floder av tårar som detta givit upphov till under åren, men det brukar sluta ganska bra ändå.

Jag ser livet lite som en sådan där platt, horisontell rulltrappa i avgångshallarna på Arlanda, du vet, som obevekligt rullar på oavsett vad man anser om farten eller befolkningen på bandet. Förr eller senare kommer man till vägskäl där man tvingas till det man vet att man måste göra, och då blir det gjort. Därför är det så lätt att låta saker och ting vara fram till dess. Jag lyckas åka snålskjuts på det sättet.

Min blogg

Min nuvarande blogg, som sannolikt kommer att förbli min aktuella blogg så länge jag alls bloggar, kom till på det sättet. Den dök upp på bordet för egen maskin till slut, efter att jag gått runt och varit ömsom arg, ömsom ledsen och vilsen och framför allt orolig i min graviditet under en längre tid och blåvägrat starta ännu en halvdan blogg som jag tappar intresset för efter ett år eller två.

Till slut pallade jag inte att vara utan ventil längre. Jag behövde ett uttryck, en styrfena under surfbrädan, för att inte drunkna i den överväldigande livsomställning som var på väg med sambo, hus, barn, bil, lån och livsmål samtidigt.

Ja, varför göra någonting till hälften? Lika bra att få allt gjort i ett svep, eller hur var det?

Lite tramsigt tyckte jag fortfarande att det var, därav namnet Mammatrams. Men det visade sig, inte helt oväntat, att ämnet är outtömligt – i alla fall för mig.

Mer än bara ”mamma”

Jag är å andra sidan mer än bara mamma. Jag har gjort mycket i mitt liv, jag har inte gått den rakaste vägen men definitivt den roligaste. Om jag hade varit av den sorten som lägger vikt vid mina egna prestationer så hade jag haft anekdoter att för egen maskin underhålla en helkväll… men nu är jag inte det. Jag har glömt mycket, men det poppar upp ibland som små flöten i minnets mörka vatten och kommer med i bloggen.

Jag har som sagt drivit flera olika bloggar, men ingen har fastnat så som mitt Mammatrams har. Anledningen är enkel; vi går genom livet under ständig förändring, och att hålla sig till en nisch har varit hopplöst för mig. En av bloggarna var till exempel yrkesrelaterad, men jag är ju mitt yrke lika lite som jag fortfarande är den där unga säsongsarbetande resetjejen, eller den skönlitterära bloggaren om vardagsögonblick.

Att vara mor är däremot det enda garanterat oföränderliga hos mig, vad som än händer. Att väva in min historia i bloggen runt en så fast kärna gör den varaktig, och jag arbetar med att få den att växa på samma sätt som jag gör med min son – dvs med kärlek, envishet och tålamod på olympisk nivå.

Det som skiljer mig från mängden

Jag är inte unik, det finns många andra mammabloggar som säger som det är – eller som det kan vara, i alla fall. Jag menar hallå, vi är ju alla olika. Det enda min blogg har som man inte kan hitta någon annanstans, är min röst. Mina ord. Min historia är trots allt bara min.

Det är en blogg, inte en bok. Det betyder att där ibland finns inlägg med nästan bara bilder, ibland bara text, ibland är det inte mycket torr humor med alls, trots undertiteln, och ibland är det i förbifarten. Som sagt, det är en blogg och jag är precis som du; ojämn, och antagligen ganska intressant under allt det där tramsiga vi gärna håller på med alltså.

Tags:

You Might Also Like



No Comments

Post a Comment