Categories:

Hur blir vi som vi är?


”Oj, ska du verkligen ha den där värmen på plattan när du steker det där?”
Jag fick lägga band på mig själv för att inte ta över stekspaden och vrida ner plattan några steg.

”Nej, men det är lugnt, jag behöver ingen hjälp, det här går så bra så!”
Lika bra att jag gör det själv, då vet jag att det blir rätt. Skulle det ändå råka bli fel så är det i alla fall mitt eget fel.

Plötsligt slog det mig. Hittills hade det runnit av mig som vatten. Jag hade aldrig förlikat mig med de där människorna som påstod att de hade ett kontrollbehov. Jag förstod liksom inte att jag skulle kunna ha något behov av att ha kontroll. Sköt dig själv och skit i andra är väl en skön inställning? Tills jag efter 29 år slog ihop alla små tecken som då och då tittat fram. Den där känslan av att inte veta om allt är okej eller inte. Den där gnagande känslan av att kanske är det någon som missar någonting om inte jag är med och bevakar.

När jag väl erkände kontrollbehovet lite smått så började andra saker också dyka upp som jag tydligen förträngt. Att jag bara måste torka upp den där blöta fläcken på diskbänken. Och att dammet på sopkorgen som sällan används i badrummet verkligen irriterar mig. Pedantisk? Jag? Va?

Jag tror att allting började på jobbet förra hösten. Vi gjorde ett personlighetstest som visade att jag var mer lik chefen än vad jag trodde. Min bild av honom och bilden jag hade av mig själv var betydligt längre ifrån varandra än vad testet nu sa. Att jag alltid är ute i sista minuten med deadlines var någonting jag var högst medveten om. Att mitt skrivbord alltid är en enda stor röra är också rätt uppenbart. Men någonstans där i resultatet av personlighets-testet skymtade jag någonting. En liten, liten stapel som talade om att jag tyckte om ordning och reda och inte bara behärskade kaoset. I samma ögonblick som jag såg den lilla, lilla stapeln så växte den sig dubbelt så stark. En skön känsla spred sig i kroppen. Jag tycker tydligen om ordning och reda. Jag mår ju mycket bättre när det är ordning och reda. Mantrat kom som ett brev på posten och jag insåg hur mycket lättare livet skulle bli om jag verkligen tog tag i det här.

Ibland är det inte lätt att känna sig själv. Speciellt inte när man tror sig lärt känna sig själv ganska väl efter snart trettio år. Någonstans inom mig finns det tydligen en pedantiskt gen, men den har inte blivit bevattnad och gödd på rätt sätt. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska vara besviken eller nöjd över detta. Vad är det egentligen som bestämmer vilka personliga egenskaper vi utvecklar och inte?

En sak är dock säker, idag är jag alldeles för lat för att bli pedant på heltid.

You Might Also Like



2 Comments

  • Victorias provkök

    januari 22, 2013 at 7:16 e m Svara

    Man lär sig nåt nytt varje dag som går 😉
    Kramar från Victoria på http://www.victoriasprovkök.se

  • Jonahtan

    januari 23, 2013 at 1:54 e m Svara

    Vilken tur att du inte lagt märke till dammet på tvättmaskinsluckan och på listen på insidan av dörren till badrummet.. mer ska jag inte säga för då kanske du blir galet pedant som mig! 😀
    Puss

Post a Comment