Mina egna rädslor

Idag känner jag mig lite starkare än vad jag gjort det senaste 1,5 dygnet. Jag har varit riktigt riktigt trött och det har varit mycket känslor och tankar som jag brottats med. Just nu mår jag väldigt bra igen och jag kan känna ett skönt lugn i kroppen nu när dippen är över. Någonstans inom mig så förstår jag att alla de här dipparna har en mening för mig, jag kommer alltid fram till nya saker kring mig själv och min livsväg. Det är som kroppen säger stopp, nu behöver du skära ner lite och vila och ge dig tid för eftertanke. Många gånger när känslorna river inom mig och jag inte riktigt förstår varför så brukar jag ofta ta till ett mantra: "Just ride the storm, the storm will pass".

Det är väl just så, att livet, tiden och naturen har sina perioder och sina motsatser. Efter stormen kommer lugnet. Månen (bland annat) skapar ebb och flod. Efter natten kommer dagen och efter sommaren kommer vintern. Det som egentligen blir ett problem är när jag kämpar emot dessa skiftningar. När ångesten kommer framåt sensommaren att sommaren snart är över gör det så ont inom mig, men så fort jag släpper taget så älskar jag hösten med känslan av nystart som den för med sig och de härliga höstvindarna. Precis likadant känner jag när jag kämpar emot mina egna tårar, det gör ont i hela kroppen av att behöva kämpa emot, men när jag äntligen släpper taget och tillåter mig själv att snyfta som ett litet barn så frigör jag mig själv från smärtan och efteråt kan jag känna lugnet igen.

Tidigare i veckan så har jag skrivit några inlägg om rädsla, i måndags skrev jag om "Podcasttips - januari 2017" och berättade bland annat om Prestationspodden och avsnittet om deras rädslor. Jag länkade även till ett väldigt intressant avsnitt där de intervjuade Henrik Schyffert om rädsla. I onsdags skrev jag "Att möta mina rädslor" som handlar om hur det kan vara att möta rädslorna i terapirummet. Jag utlovade också att jag skulle skriva ett inlägg om mina egna rädslor, idag ska jag ta mig an det ämnet, även om det blev en dag försenat, för igår tryckte jag på paus på det mesta för att återhämta mig lite!

Jag har tidigare skrivit lite om min egna oro och rädsla på bloggen, om du vill läsa mer rekommenderar jag bland annat:

• 9 saker jag oroar mig för
• Rädsla - och att övervinna den

Att släppa taget

Jag var inne lite på den här rädslan i de inledande styckena. Jag har ganska stort behov av kontroll, även om det har tagit mig ganska lång tid att komma på mig själv med att ha kontrollbehov och jag tror inte att det utåt sett märks jättemycket att jag har det (?). För ganska exakt tre år sedan så skrev jag inlägget "Hur blir vi som vi är?" som handlar om min upptäckt kring kontrollbehovet. Att upptäcka mitt eget kontrollbehov har också lett till att jag upptäckt min rädsla för att släppa taget. Vad händer om jag inte längre bryr mig om saker som jag tror att jag måste bry mig om? Vad händer om jag bara släpper taget och " just go with the flow"?

Jag har jobbat väldigt mycket med att våga släppa kontroll och ansvar under de senaste åren och jag märker själv att det händer saker, jag får mer och mer ett avslappnat förhållningssätt till många saker. Ändå finns den där reflexmässiga kontrollen och rädslan att släppa taget. Ibland när jag mediterar kan jag känna en rädsla som är svår att beskriva, det är som att jag plötsligt upptäcker att jag inte längre andas (även fast jag fysiskt andas och har gott om syre i kroppen) och som att jag håller på att släppa taget. En stor del av mig själv vill bara släppa och falla igenom, men så kommer den där reflexen som hindrar mig från att släppa taget och det blir som att jag kippar efter andan och jag liksom vaknar upp till mitt vanliga kontrollerande jag.

Någonstans vet jag att det här är en process som inte direkt går att påskynda. Jag övar i stort sett varje dag på att släppa på kontrollen på olika sätt. Det är en väldigt bred rädsla och finns på så många olika sätt. Jag tänker att det har jättemycket med det som Clara på Bossbloggen skriver om i ett inlägg "Myten om en oumbärlig chef". Det är inte bara chefer som behöver jobba på att bli umbärliga. Rädslan att släppa kontrollen bygger säkert mycket på att om jag inte är oumbärlig och behövd, vem är jag då?

Att uppfattas som snål

Att vara snål och girig är ord och egenskaper som i mig väcker väldigt mycket negativitet. Därför finns det också en rädsla i mig att jag skulle uppfattas som det i andras ögon. Jag tycker det är nästintill obehagligt att få presenter för det första jag tänker är att jag behöver komma ihåg att köpa en present till givaren någon gång så att jag inte uppfattas som snål. Det är svårt att släppa den tanken och bara vara tacksam för det jag får.

Ibland kan det uppstå tillfällen där någon annan betalar min lunch eller liknande och tanken är att jag ska bjuda igen i framtiden eller föra över pengar efteråt. Då är jag väldigt rädd för att glömma bort att betala tillbaka det och att den andra personen ska gå runt och tänka att jag är snål som inte betalar tillbaka. Åt andra hållet har jag inga problem att vara generös. Jag ser mycket hellre att jag är den som betalar lite mer, bara för att vara på den säkra sidan och inte uppfattas som snål.

I den här rädslan försöker jag jobba på att försöka förstå att det går att få saker utan att någon kräver någonting tillbaka. Den här känslan finns på liknande sätt i andra sammanhang än pengar också. Om någon gör någonting snällt eller ger en komplimang så är det väldigt lätt att tänka att jag "måste" ge någonting tillbaka. I den aspekten tycker jag att jag har kommit liite längre än i pengasituationen, jag försöker mer och mer vara tacksam för till exempel vänliga ord och handlingar och inte automatiskt tänka att jag behöver ge tillbaka.

Att andra ska vara arga på mig

För mig är det en väldigt obehaglig känsla när jag tänker på att någon annan skulle vara arg på mig. Den känslan leder till att jag försöker undvika att hamna i sådana situationer till varje pris. I grunden tycker jag att ilska är en väldigt obehaglig känsla, min erfarenhet är att den ofta uppstår på grund av missförstånd och att människor inte kommunicerar ordentligt. Rädslan för att någon ska bli arg på mig har många gånger lett till att jag tar på mig lite för mycket "okey, men det är lugnt jag fixar det här, ingen skada skedd, det ordnar sig". Även fast det flertaket gånger inte alls ligger under mitt ansvar att fixa till de sakerna.

När jag tittar på den här rädslan utifrån mitt logiska tänkande så ser jag att rädslan egentligen handlar om att relationer ska bli förstörda på något sätt. Min erfarenhet säger mig att om människor blir arga så skriker de och sedan vänder de ryggen till och går därifrån, när väl ilskan har kommit så finns det ingen chans att reparera, förklara och bli sams igen. Erfarenheten säger mig också att när vi sedan ses igen så ska vi låtsas som ingenting, även om jag inte känner mig tillfreds med situationen. Detta är såklart väldigt gamla mönster som mitt inre barn tror är verklighet och sanning, medan mitt logiska tänkande vet att idag finns det ofta möjlighet till kommunikation och att reda ut saker idag. Någonting som jag också övar på att kunna känna och inte bara se utifrån logiska tankar.

Att uttrycka behov

Kanske hör denna punkt ihop med de två ovanstående punkterna. Om jag uttrycker vad JAG vill så finns det säkert en underliggande rädsla kring att andra ska uppfatta mig som girig eller till och med bli arga på mig. På min väg genom livet har jag säkerligen försökt uttrycka mina behov på olika sätt och sedan blivit sårad, vilket har lett till att jag dragit mig undan istället och i många fall stängt av en del behov.

Här tycker jag också att jag övar i stort sett varje dag på att bli bättre och faktiskt möta min rädsla. Igår till exempel när jag kände mig sådär trött och ledsen så kände jag stor ångest till att jag skulle jobba idag. Jag kände att mitt behov egentligen var att ta ledigt, bara vara hemma och återhämta mig. Samtidigt växte en rädsla inom mig att någon skulle bli arg på mig om jag skulle "krångla" och byta bort min tid till någon annan. Kanske skulle någon också kunna tycka att jag var egoistisk (girig) som bara tänkte på mig själv och ställde till med besvär? Jag gick emot de här rädslorna och fick hjälp med att byta bort min tid till någon annan som hellre ville jobba. Mig veterligen var det ingen som blev arg på mig och ingen tyckte att jag var egoistisk. Istället fick jag förståelse och idag mår jag betydligt bättre eftersom jag lyssnade på mina behov. Win-win!

Kan du reflektera logiskt över dina rädslor och förstå vad de beror på?