Anna Finnborg

personlig utveckling, träning, terapi, livet

Beautiful Life
Psykodynamisk samtalsterapi
Beautiful Life
Personlig träning anpassad efter dig
Beautiful Life
Kombinera träning och terapi

Träning

SER-terapi

Priser

Livet som en fartlek

Det är lördag och alldeles strax dags för mig att åka till mitt extrajobb. Mornarna nu är lika magiska som sommarens kvällar och jag sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och tittar ut över trädgården (när jag inte tittar in hit mot datorn). Katten Ronja har precis varit ute på sin lilla morgonrunda, sedan kommer hon sova gott här inne under tiden jag jobbar. Innan jobbet tänkte jag dela med mig av några rader som jag så klokt plitade ner i april 2012. Ord som handlar om både träning, fartlek och återhämtning:

Jag kommer inte ihåg om jag skrivit om det jag brukar tänka på när jag kör spinningen? Att ”livet är som ett spinpass, le när det går tungt så går det lättare!” Idag när jag sprang tänkte jag på att livet är som en fartlek*. En orkar köra fullt ös under en begränsad tid, men då måste en också planera för att kunna ta det lugnare nästa period. Ibland när en tar ut sig för mycket i de intensiva perioderna så krävs det antingen en längre viloperiod, eller ett betydligt lägre tempo.

Det är otroligt viktigt att man tar med återhämtningen i all planering, speciellt när det är mycket omkring oss. Dock är vi alla olika och återhämtning betyder inte samma sak för olika personer. För en person kan återhämtning betyda en lång skogspromenad. För andra kan det betyda att man sover ut riktigt ordentligt och tar en riktig vilodag. Jag är mer åt det sistnämnda hållet. När jag har intensiva perioder ser jag till att åtminstone då och då ta en helg där jag inte har någonting alls planerat. Även om jag älskar att vara social och träffa vänner så behöver ändå mitt psyke och min kropp lugn egentid för återhämtning. Jag tränar gärna ett eller två pass under en sån helg, men spontant och oplanerat. Dessa helger krävs då mina veckor oftast är väldigt uppbokade med långa dagar på jobbet och nu även träning.”

*Fartlek är en löpträning där löparen springer en sträcka i varierande fart, från jogg till 80-90 % av max. Tanken är att löparen själv utifrån sin egen känsla, lust och naturens skiftningar bestämmer hur fort han/hon springer de olika delavsnitten av en sträcka. Vanligtvis blir den totala distansen 5 till 10 km. Fartlek är ett utmärkt sätt att kombinera löpglädje med den träningseffekt man vill uppnå. Ordet är från början svenskt, men senare inlånat till flera andra språk och används av förklarliga skäl i en del engelska vitsar. Källa: Wikipedia

fartlek-livet

Lite rödhårigare än nu, men lika glad och redo för träning *thumbs up*

Vad är återhämtning för dig? Behöver du motion eller vila?

Att vara närvarande

På Instagram idag delade jag med mig några korta tankar kring nuet och sommarvädret. Jag tycker verkligen att jag haft fantastiskt väder sedan jag slutade mitt jobb i Stockholm i slutet av april. Är det bara jag som har haft tur med vädret eller minns jag fler solskensdagar än många andra? Jag vet ju att vädret är ett hett ämne på sommaren här i Sverige och det finns väl egentligen ingen hejd på hur mycket väderleksrapporter och spekulationer om vädret vi gör under sommaren. Jag känner mig faktiskt lite udda när jag säger att jag haft mycket sol i sommar plus att jag tycker att min väderapp har stämt de fåtal gånger som jag har använt den. Men det var faktiskt inte väder och vind som inlägget skulle handla om, jag ville ju dela med mig om en härlig upplevelse från tidigare i veckan och att vara närvarande.

Allting började med att min extroverta delpersonlighet kastade sig på mailen och skickade in en anmälan till en middag som jag visste väldigt lite om från början. En middag med 10 personer där ekokocken Luqaz Ottoson lagade maten och ekobonden Adam Arnesson stod för råvarorna. Luqaz gör en ”liten” cykelresa genom Sverige mellan Smygehuk till Treriksröset och längs vägen hälsar han på olika lokala producenter, hos vissa av dem bjuder han också in till en middag med lokala råvaror. Adam är @ekobonden här på Närkeslätten och det var tack vare hans Instagram som jag fick nys om denna middag.

Kvällen började med en kort introduktion av Luqaz där han berättade lite vad han varit med om på resan hittills, sedan fick vi smaka en FANTASTISK förrätt! En tartar gjord på en 4-årig tacka från Adams gård. Det finns en del åsikter kring att köttet från äldre djur inte skulle vara lika bra/eftertraktat som kött från yngre djur. Denna kväll fick vi helt klart bevisat att detta kött är hur fint och gott som helst! Tartaren toppades med bland annat färska gråärter från gården. Färsk gråärt var också otroligt gott och den är väldigt proteinrik. Kanske blir den en bra framtida proteinkälla?

Efter förrätten blev det en promenad på gården där vi fick klappa de ganska nyligen inköpta grisarna som får springa fritt i sin hage och har gott om plats. De var otroligt söta och så fort de blev klappade så kastade de sig på sidan och ville bli kliade på magen. Så himla fint att se dem! Vi fick också säga hej till fåren som också var keliga. En av dem trodde mina snören på byxorna och mina armband var gottis och ville gärna äta på dem! Jag tror nog gräs och annat grönfoder är lite snällare för magen…

Under hela kvällen försökte jag verkligen fånga ögonblicken. Jag försökte stanna upp och bara njuta av miljön och samvaron. Även om jag aldrig träffat någon av deltagarna förut så var det en skön stämning och det kändes som att vara bland härliga vänner. Även om inte solen strålade så var det sådär lagom varmt och helt klart en av sommarens bästa kvällar. Till huvudrätt fick vi lammkotletter, rotfrukter och grönsaker också från gården. Till efterrätt blev det en vinbärskaka gjord på råg mald från Mullhyttans kvarn tidigare under dagen och en sabayonne gjord på Adams syrenbubbel.

Middagens tema, både i samtalet och maten, var helt klart ekologi och att skapa en hållbar framtid. Det gör mig otroligt inspirerad att lyssna på så engagerade och drivande människor i detta ämne. Dagen efter vaknade jag och hade en känsla av något nytt i kroppen, en nystart och en hoppfullhet om framtiden. Jag blev också påmind om min fascination för hållbarhetspsykologi, ett begrepp som uppkom när Annika Tibblin studerade hur stress kan kopplas samman med överkonsumtion och klimatförändringar. Att skapa en hållbar framtid har många aspekter och jag vill och försöker göra mina små val i vardagen för att göra skillnad! Jag tror bland annat att vara närvarande har en stor betydelse för en god framtid för oss och vår planet.

luqaz-adam-förrätt

Luqaz värmer på det sista till förrätten och Adam berättar om råvarorna

tartar-tacka-gråärt

Jag kan fortfarande både känna smak och konsistens från denna magiska förrätt! 

kelgrisar-ekobonden

Kelgrisarna som bara älskade att bli kliade!

bönodling-experiment

Adams ”lilla” handsådda testodling med både bondbönor, gråärt och andra sorters bönor!

adam-får-ekobonden

Gosiga och nyfikna får i sin hage tillsammans med ekobonden himself!

luqaz-grill-ekokock

Luqaz förbereder det sista till huvudrätten efter att vi promenerat runt på gården!

lammkotletter-rotfukter-närodlat

Huvudrättens härliga upplägg! Dinner is served!

vinbärskaka-nymald-råg

Vinbärskakan på nymald råg och sabayonne av syrenbubbel!

Tror du att vara närvarande kan vara bra för hållbarhet och framtiden?

Länkkärlek 4 – Mamman i stan

På onsdagar brukar jag dela med mig av lite länkkärlek här i cyberspace. Idag inleder jag ett nytt projekt där bloggare får komma hit och presentera sig på lite olika sätt. Det ska bli otroligt spännande att presentera alla dessa olika bloggare och jag är supertacksam att de tagit sig tiden att skriva ett litet gästinlägg här hos mig!

mamman-i-stan

I ett Torn i Lund, bor denna snurrig mamma med sin lika snurriga son och en väldigt snurrig katt. Livet i Tornet är lite så där extra allt oavsett om det gäller vardag eller helg, semester eller jobb- och skoldag. Mamman flyger till Kreta lite mer än normala människor, sonen dissar London för innebandyläge och så katten upp ovanpå allting.
Men här är vi, extra allt och snurriga! Välkomna att virvla runt med oss!

 

”Bloggar du?! Om vad då? Det skulle aldrig jag kunna göra.”

Känner ni igen det? Den där frågan där jag aldrig vet vad jag ska svara. För vad bloggar jag om? Vem bloggar jag för? Är det bara en dagbok eller vill jag förmedla något? Jag kanske bara skulle sluta istället…

Men hur slutar man? Hur säger man hejdå till sin bästa vän? För det är precis vad min blogg är för mig – min bästa vän! Den som finns där när jag själv sitter sömnlös i soffan om nätterna eller sitter i solen på lunchen och ser just den där vackraste blomman. Min bästa vän!

Jag började egentligen blogga redan 2006 när jag väntade min son. Eftersom han är ett IVF-barn så ville jag skriva ner allt så jag inte skulle glömma det. Men jag vet själv att jag är otroligt slarvig och mina vanliga pappersdagböcker försvinner titt som tätt (vilket i sin tur ger mig panik, för vissa är väldigt personliga och jag skulle döööö om någon läste dem!). Ett worddokument i datorn då? Jo, det ligger ju bra där tills man byter dator eller den kraschar för att sonens pappa spelat dataspel. Graviddagbok på nätet? Det var ju den nyaste trenden då. Men inte kan väl jag?

”Ias Corner” hette den, för det var så det kändes, mitt hörn av internet. Den var verkligen inte välbesökt eller hade en massa snygga foton men det spelade liksom ingen roll, jag fick skrivit ner allt som jag bar på. Allt som jag vill att min son ska få läsa en dag, kanske när han själv ska bli pappa. Det gör inget att den inte blev bra, den fanns där, som en bästa vän som lyssnade på allt jag hade att säga, utan att avbryta och utan att ifrågasätta. Och jag vet precis var jag har den, ingen panik om att jag tappar bort mina ord.

10 år alltså. Det är 10 år sedan jag träffade min bästa vän. Och tro mig när jag säger att vi gått igenom mycket tillsammans. Vi har flyttat, vi har bytt namn, vi har bytt inriktning, vi har gråtit, skrattat, varit arga, vi har gått från dagboksskrivning till romanskrivning och jag har till och med struntat i min vän när orden bara inte funnits där och ändå finns hon kvar när jag återvänder till internet igen. Och återvänder det gör jag, varje gång. För hur säger man hejdå till sin bästa vän?

Mamman I Stan” startades 2011. I en förtvivlad flytt från ”Familj” till ”Ensamstående mamma”. I en gråtdimma av ilska och svek, kom min vän i ny skepnad. En mer vuxen, en starkare och svagare del av mig själv. En klarare inriktning. Ett starkare band. Men också som en vän som utmanar mig. Som stirrar tillbaka på mig med sin vita blanka sida och som utmanar mig att ta det där taget om mig själv som jag lovade att jag skulle leva efter. Hon låter mig få vara tyst ibland men pockar på uppmärksamhet och får mig upp ur min dvala, min lathet, min sorg eller saknad, tillbaka till den där biten av himmelriket, där jag får visa precis allt vackert jag har runt omkring mig. Och jag känner hur jag lever. Hur min dag blir klarare av att få skriva till henne, min vän, och ge henne vackra foton. Hon som delar mitt liv.

”Bloggar du?! Om vad då? Det skulle jag aldrig kunna göra.” Jag har hittat mitt svar:

Ja, jag bloggar! Jag bloggar för kärleken, för livet, för mig själv, för alla okända där ute som behöver en vän, jag bloggar om allt som finns och lite till, gärna med ”extra allt”. Jag skriver till henne som delar min entusiasm och som också kan hålla mig bunden till marken när jag själv börjar sväva iväg. Hon som ger mig tid för eftertanke och reflektion. Min söta lilla blogg.

Jag och min bästa vän – nu och för alltid!

 

 

mamman-i-stan

Maria & Jonte på Melodifestivalen i Göteborg i våras. Foto: Mamman i stan

Har du någon egen blogg? Varför bloggar du? Dela gärna med dig av din blogg i kommentarerna!

Att leva med stressen

Jag gick aldrig in i väggen. Min kropp sa aldrig stopp. Däremot kan jag nu efteråt förstå att jag var nära när jag tänker på den tiden. Min kropp reagerar på minnena från den tiden. Hjärtat slår lite fortare och den där malande oron sitter ganska högt upp i bröstet. Idag, två år senare, har jag helt andra verktyg med mig än vad jag hade då. På den tiden levde jag ständigt med oron hur alla andra skulle må, samtidigt som jobbet skulle göras och vi skulle hitta den mest effektiva vägen dit. Inte helt optimalt att vara högsensitiv, perfektionist, arbeta inom handeln och inte riktigt vara medveten om det och inte ha redskap för att kunna handskas med mig själv. Men med en hög stressnivå i kroppen och den eviga drivkraften att vara duktig så var det inte så ofta som jag stannade upp och ifrågasatte hur jag själv mådde, det var bara en del av vardagen.

Genom livet så har jag lärt mig att det är dumt att säga aldrig om saker, för rätt var det är så har livet förändras och det där som en trodde att en aldrig skulle göra står liksom precis utanför dörren och väntar. Så jag ska inte säga att jag aldrig mer kommer arbeta som säljchef igen. Däremot kan jag nog säga att jag aldrig kommer vara så omedveten om mina egna känslor och beteenden om jag skulle hamna där igen. Idag bär jag som sagt med mig helt andra verktyg och en större medvetenhet kring vad jag behöver och hur jag kan tackla andra människors behov. Jag har en helt annan gränssättning för mig själv än vad jag hade då.

Idag är jag tillbaka på min gamla arbetsplats för att tjäna lite extra pengar till hushållet. Min gamla arbetsplats där jag arbetade innan jag blev säljchef i en annan butik. Det var här min strävan mot ledarskapet började, det var här jag började klättra i min karriär. Det är konstigt hur ett liv och ens livsmål kan förändras, visserligen har det gått sex år sedan sist jag arbetade här, men ändå. Jag har en helt annan livssyn och prioriterar min egen tid så mycket högre än karriär och pengar. Jag vågar också så mycket mer, jag känner inte lika mycket krav på att vara på ett speciellt sätt eller sträva åt ett speciellt håll. Samtidigt som jag lever farligt nära att dras med och in i stressen att prestera och att vara så himla duktig.

Jag har tidigare skrivit om min typ-A personlighet, vilket bland annat gör att jag aldrig kan gå in i någonting halvhjärtat. Jag kan inte gå runt och hasa fötterna efter mig och bara få betalt för att vara på plats. När jag väl är på ett arbete så vill jag göra det bra också, det bara är så. Och det är lätt att trilla dit igen. Det är lätt att återigen leva med stressen. Det jag numera kan göra annorlunda är att vara medveten om det och ibland hejda mig själv. Ingen kan göra allt, det är logiskt när jag pratar med andra, men det gäller att intala sig själv det också.

anna-säljchef

Anna för tre år sedan, säljchef och väldigt mån om att vara duktig och att andra mår bra

Hur hanterar du att leva med stressen? Eller går den obemärkt förbi?

Den inre rösten – F*ck that little voice

Jag har tidigare skrivit lite om mina tankar om löpning och mina bästa tips när det blir jobbigt i löpspåret. Idag har jag letat upp en annan text som handlar om de där tankarna som gärna kommer INNAN löppasset. Den där inre rösten som så lätt börjar mala i huvudet trots att jag har en plan. Den där inre rösten som är expert på att hitta på ursäkter för att träningen inte ska bli av. Visst är det konstigt att den finns där när vi vet hur bra vi brukar må efter ett träningspass?

Texten är skriven för fyra år sedan i maj när jag arbetade som säljchef och följde ett träningsschema för att springa Lidingöloppet.

Igår var det 9 km lätt distans som skulle avverkas enligt träningsschemat. Den där inre rösten som är så satans lat och negativ började en inre dialog med mig redan på jobbet. Den där inre rösten som framöver kommer förkortas FV här på bloggen, fucking voice.

FV – ”nu har du ju jobbat hela dagen, inte behöver du ut och springa efter jobbet också. Du har ju slitit så hårt med det här sommarschemat nu”
Jag – ”Eeh, jo det är klart det känns ju lite jobbigt att ge sig ut nu när jag kommer hem”

Dialogen fortsätter på vägen hem.

FV – ”jag menar, vad gör väl det om du fuskar i några pass, det är långt kvar till Lidingö”
Jag – ”hmm…”
FV – ”seså, strunta i det där passet nu, mys hemma i soffan istället, du vet hur skönt det är att bara slappa”
Jag – ”SLUTAAA!!! Jag vill vara stark och snabb på Lidingö! Lidingö är min tydliga målbild och varenda löpsteg kommer göra att loppet känns lättare i september! SÅ KNIP IGEN DIN KÄFT NU!! DU BESTÄMMER INTE ÖVER MIG LÄNGRE”

And so it was. 9 km avklarat. Och jag ångrade mig inte en sekund. Jag körde i det backiga spåret, med mål 70% av maxpuls. Dock blev det lite högre, det kändes så lätt helt enkelt. Första löpstegen kändes det som jag flög fram, underbar känsla! Försökte tänka ”vi kör ofta de lätta passen för hårt” under passet för att hålla nere pulsen och ansträningen.

Att vara ute och springa nu när kvällarna är ljumma och ljusa är inte alls tungt. Snarare en lyx att få komma ut efter en dag inomhus på jobbet. När jag hade 500 meter kvar utav passet så åkte mungiporna upp till öronen utan att jag tänkte på det. Jag behövde bara tänka:

”FUCK YOU! Dra åt skogen du lilla röst, du bestämmer inte över mig längre, det här är så mycket bättre! Jag är stark nu och kommer bli så mycket starkare nu när jag även är starkare än dig!!”

inre-rösten-löpning

Ett långpass under samma period av mitt liv

Hur kan en dialog se ut för dig med den inre rösten?

Enkel övning för att träna ryggen

Övningen som jag tänkte tipsa om idag är en övning som jag i stort sett rekommenderar alla att göra. En enkel övning för att träna ryggen. Den sätter fart på blodcirkulationen runt skulderblad och axlar och är perfekt efter att vi suttit stilla länge eller stressat runt på till exempel jobbet. Den övar också upp funktionalitet i skulderbladen, vilket är ett parti som lätt stelnar till om vi inte använder så som det kan användas. En god funktionalitet och blodcirkulation kring skulderbladen kan också innebära mindre problem med smärta i axlar. Den kan också göras på lite olika sätt och beroende på hur vi belastar i övningen så kan den räknas som både rörlighet och styrketräning.

Beroende på hur van du är att röra på och kontrollera dina skulderblad så kan det knepigaste i övningen vara att hitta rätt rörelse. Innan du sträcker fram armarna framför dig så kan du testa att bara knipa ihop skulderbladen på ryggen och sedan försöka få isär dem så mycket som möjligt. Det är grundrörelsen oavsett hur du sedan belastar. Om det är svårt att få till så kan du testa om det är lättare att tänka att axlarna ska först bakåt och sedan framåt, inte riktigt det vi är ute efter, men det kan vara ett bra sätt att komma igång med rörelsen och börja hitta skulderbladen. Tänk på att det är rörelse i skulderbladen vi vill åt, ryggraden behåller vi så rak som möjligt genom denna övning, vi vill inte åt svank eller krum rygg.

Träna ryggen, stående på alla fyra

Ställ dig på alla fyra och aktivera magstödet. Observera att armarna ska vara raka, det kan vara frestande att göra en armhävningsliknande rörelse, men den vill vi inte åt i denna övning. Rörelsen ska ske genom att skulderbladen går ihop och sedan isär. Lite svårt att illustrera på bild, men om du tittar på övre delen av min rygg så ser du skillnaden mellan bilderna.

träna-ryggen-fyrfota

Här har jag tryckt isär skulderbladen så mycket som jag kan.

träna-ryggen-fyrfota

Här försöker jag trycka ihop skulderbladen så mycket jag kan, fortfarande med armarna raka

Om övningen är svår att få till på raka armar i början så testa om det går lättare att tänka att bröstet ska först upp från golvet och sedan komma så nära golvet som möjligt. För en del blir det tydligare att tänka så istället för att fokusera på skulderbladen i början.

Träna ryggen i knästående planka

Om du känner dig 100% säker på övningen när du gör den stående på alla fyra så kan du lägga på lite tyngre belastning för skulderbladen genom att ställa dig på armbågarna i knästående planka istället. Var extra noga med tekniken i början så att du får med dig rätt från början och inte börjar slarva när det blir tyngre. Ett tips i denna position är också att tänka på att dra ner skulderbladen lite innan du påbörjar övningen så att du inte står och spänner axlarna upp mot öronen, lätt hänt!

Här drar jag isär skulderbladen så mycket jag kan

träna-ryggen-knästående-planka

Här kniper jag ihop med skulderbladen. Tänk gärna på att dra in hakan lite när du gör rörelsen (en detalj som jag lätt missar)

Träna ryggen, stående

Denna övning är verkligen super att göra några gånger per dag för att få igång blodcirkulationen, speciellt vid stillasittande jobb! Om du inte har någonting emot att gå ner på alla fyra och göra övningen på jobbet så gör den varianten några gånger varje dag. En lite mer diskret variant är annars att ställa dig upp framför en vägg och placera handflatorna mot väggen, raka armar och sedan få till rörelsen mellan skulderbladen. Om du ändå tycker att kollegornas blickar är obekväma så kan du i alla fall tänka på att röra på skulderbladen där du sitter lite då och då under dagen.

Mer tips från mig som personlig tränare hittar i i kategorin Personlig tränare.

Vad vill du ha mer tips om? Skriv gärna en kommentar!

Bokkärlek 1 – boken som förändrade tankarna om döden

På onsdagar brukar jag dela ut lite länkkärlek här i cyberspace, jag tänkte fortsätta i nästan samma banor idag. Men istället för en blogg så tänkte jag tipsa om en bok som totalt förändrade mina tankar kring döden och hur vi pratar, eller inte pratar om den. Boken är en av böckerna som vi läser i min utbildning till samtalsterapeut och jag läste den veckorna efter att min farfar precis hade gått bort i våras. Den gav mig både tårar och ett lugn i allt som skedde just där och då kring döden.

döden-är-livsviktig-bokus

Bild lånad från Bokus.

Jag försöker hitta bra ord att beskriva denna bok med, men det är svårt att hitta de ”rätta”. Jag kom och tänka på den här boken igår när en vän på Facebook tipsade om sommarprataren Tom Malmquist. Jag lyssnade på poddversionen när jag sprang en liten kvällsrunda igår. Mitt ute i skogen så kom tårarna och jag bara släppte fram dem.

Boken handlar om en kvinna som jobbar med döden på olika sätt. Både med vuxna och barn som lever med döden runt knuten. Hon berättar mycket kring hur vi pratar om döden runt barn och att de förstår så mycket mer än vi tror när vi försöker censurera döden för att vi själva inte vågar eller kan prata om den.

Hon berättar också om att anledningen till att hon orkar arbeta så mycket som hon gör är för att hon hela tiden jobbar med sig själv och sina känslor. Om en människa triggar igång någonting hos henne så tar hon med sig scenariot hem och jobbar med vad det är som väcks inom henne för att skapa förståelse och försoning med situationen. Jag tänker mycket på hur mycket energi vi slösar omkring oss genom att reta upp oss på saker som till exempel är en spegling eller förakt av oss själva. Och för att inte tänka på hur mycket energi vi lägger på att dölja våra känslor både för oss själva och andra.

Det kändes konstigt att börja gråta där ute mitt i skogen igår, speciellt eftersom jag inte kunde förstå exakt varför eftersom jag har så mycket att vara glad över i mitt liv just nu. Men känslor är inte speciellt logiska, ibland är det viktigaste bara att låta dem finnas och erkänna dem

Vågar du låta boken förändra dina tankar kring döden?

Hur jag som samtalsterapeut kan hjälpa dig komma igång med träning

Att ta hjälp av en samtalsterapeut för att komma igång med träning kanske inte är de flestas första hands val. Jag påbörjade min samtalsterapeut-utbildning strax innan jag visste hur min framtid inom träning skulle se ut och valde utbildningen där och då främst för min egen personliga utvecklings skull. Jag fattade inte då hur mycket jag skulle ha nytta av utbildningen även inom mitt arbete som personlig tränare. Lite som om jag valde pusselbitarna till min rätta livsväg utan att vara medveten om hur stark denna kombination skulle bli tillsammans. Idag sitter jag här med mitt egna företag med inriktning inom just samtalsterapi och träning.

Idag tänkte jag berätta lite mer om hur jag tänker att terapin kan hjälpa en person att komma igång med träning. Först och främst behöver vi tillsammans hitta var motivationen att komma igång ligger. Ingen, varken jag, eller någon i personens närhet kan tvinga någon annan person igång med träning. Vi kan hjälpa, peppa och försöka inspirera till träningen, men om viljan och motivationen inte kommer inifrån så kommer det bli svårt att få träningen till att bli en hållbar vana i vardagen. Den inre motivationen kan vara klurig att hitta, den ligger inte alltid i den boxen som vi kanske kan tro att den ligger. Jag har i mitt arbete som terapeut/PT träffat människor som har symptom som skulle kunna leda till döden om de inte börjar tänka på kost och träning för att till exempel gå ner i vikt. Jag brukar kalla det ”när inte ens döden motiverar”.

Det vore enkelt att bara i listform bara stapla olika saker som kan vara människors motivationsfaktor till att komma igång att träna, riktigt så enkelt är det inte alltid. Jag tänker att varje person är unik i detta och har sina egna hinder som gör att motivationen är mer eller mindre svår att hitta. Jag försöker ställa frågor som tar oss ner till kärnan och därifrån kan vi börja prata om motivationsfaktorer och vad som skulle kunna leda till att personen får in en träningsvana i vardagen. Vid träffarna hos mig så kan inspirationen hos personen vara hög, men det innebär inte automatiskt att motivationen att komma igång är lika hög. Det enklaste brukar vara att gå in i färska situationer och känslor och försöka bena ner vad det är som hindrar mig från att sätta igång att träna. Om det är trötthet, varför är jag trött? Är det för hög arbetsbelastning på jobbet? Kan jag göra någonting åt det? Sover jag för dåligt på nätterna? Kan jag göra någonting åt det? Är tiden för knapp? Kan jag prioritera annorlunda?

Frågorna ovan är ganska praktiska, men det är också ganska vanligt att när vi börjar jobba bort dessa praktiska problem så bottnar det sig många gånger i en låg självkänsla och att kanske inte tro sig vara värd att må bra och unna sig träningstid. Även om hjärnan och det omedvetna inte alltid är så bokstavliga att det tydligt säger ”jag är inte värd att må bra”, så brukar det visa sig på andra sätt. ”Jag är ingen löpare” ”Jag kan inte gå på gymmet, då kommer alla andra titta konstigt på mig” ”Jag kan inte göra den och den övningen så det är ingen idé att jag försöker”. Du har säkert fler exempel på tankegångar som kommer när du tänker på att komma igång med träning?

Det är i dessa mentala bitar som min utbildning till samtalsterapeut kommer till nytta. Vi kommer kunna jobba med samtalet i olika form för att få en större förståelse för hur dina mönster och beteenden påverkar dig i ditt liv. Kanske finns det även andra tillfällen där du inte tycker att du är värd att lyckas? Det fina är att när vi jobbar med träningen som ett specifikt mål så kommer det även hjälpa dig i andra delar i livet. Om vi jobbar med det som hindrar dig att komma igång att träna så kan andra effekter bli att du får lättare att säga ifrån på jobbet eller i andra relationer i livet till exempel.

Enkla träningsredskap som jag använder både för egen del och med mina klienter som vill komma igång med träning

 

Hur ser du på träning? Unnar du dig att komma igång med träning?

Vänskap och att vara en del av gemenskapen

Jag har så länge jag kan minnas haft lätt för att träffa nya vänner, eller vänskap över huvudtaget skulle jag nog kunna säga. Samtidigt som jag aldrig haft den där klassiska ”bästisen” vid min sida. Jag minns en gång på lågstadiet där jag och en tjej i min klass stod och hävdade sig mot varandra sådär som en gör i den åldern. Jag vet egentligen inte vad samtalet i sig gick ut på, men jag minns att hon berättade om någon bästis och jag kände ett behov att dra till med att jag minsann också hade en bästis. Problemet var bara att hon blev väldans nyfiken och verkade tveksam om jag verkligen talade sanning. Hon började ställa massa frågor om vem det var och jag minns att jag sa ett namn från en annan klass. Problem nummer två var att dessa två kände varandra ganska väl, så jag fick ganska snabbt stå mitt kast och blev skamset påkommen i min lögn om att jag hade en bästis.

Och det här att ha lätt för vänskap, har ni tänkt på hur det ibland bara kan kännas sådär perfekt när en vissa gånger möter en ny människa. Orden bara flödar och där finns en känsla av att det finns hur mycket som helst att prata om. För mig händer det relativt ofta, men jag brukar ha lite problem att förstå vad det innebär och om personen vill ses mer och utveckla det till en vänskap eller inte. Förr när det hände så trodde jag alltid att det bara var hos mig jag kände det här flödet eller energin eller vad en ska kalla det. Numera försöker jag påminna mig själv om att när denna energi uppstår så är det troligtvis ömsesidigt mellan parterna och jag brukar inte vara lika försiktig med att föreslå någonting som kan innebära fortsatta möten. Inte alltid helt lätt att ta till sig påminnelsen för en sådan som mig som aldrig riktigt haft den där bästisen som en alltid ringer i vått och torrt och där båda parter uppskattar varandra minst lika mycket.

En annan grej som jag också behöver påminna mig om regelbundet är att försöka förstå och känna in att jag är en del av en gemenskap. Bland det första jag tänker när jag kliver in i ett sammanhang är att det verkar som om alla andra känner varandra så himla bra och att jag sitter vid sidan om. Känslan kan jag ha med mig in i både nya sammanhang som jag kommer in i, men också i sammanhang som jag varit med i under en lång tid. Den största insikten kring dessa mönster och beteenden som jag någonstans har fått med mig genom livet kring detta var när jag avslutade min tjänst på mitt senaste jobb. Jag hade under en period av sex år varit aktiv i föreningen och under de senaste två åren varit anställd i den, men aldrig på riktigt känt mig som en del av gemenskapen. Det är lite svårt att förklara hur det känns, känslan bara finns där eftersom jag genom mina ögon bara ser hur alla andra är en enda stor gemenskap tillsammans och jag inte är en del av den. Jag blev alldeles överrumplad över reaktioner, kommentarer och handlingar som kom de sista dagarna på arbetet. Så mycket positiva ord, kramar och uppskattning så jag blev alldeles rörd och hög. Det var då det slog mig hur mycket jag genom andras ögon var en del av gemenskapen utan att jag själv kunde se det.

Att påminna sig själv om positiva saker och sammanhang i livet kan vara bland det svåraste som finns. Det är lätt att de mest kritiska ögonen sitter på oss själva och det kan vara svårt att förstå hur mycket andra uppskattar ens existens på olika plan här i världen. Jag tänker att för varje gång vi påminner oss själva om den vänskap vi har, den gemenskap vi är en del av och att det finns människor som uppskattar dig för den du är så växer vi en liten bit starkare i vår självkänsla. Och för varje liten bit vi växer så blir det lättare och lättare att komma ihåg allt det positiva som vi är en del av här i livet!

Om du vill veta mer om mig och mina tankar så har jag samlat mina inlägg med det fokuset under kategorin Personliga Anna.

Vad tänker du när du tänker på vänskap och gemenskap? Är det mer eller mindre självklart för dig i ditt liv?

Tankar om löpning – en återblick

Jag tycker det är ganska spännande att läsa mina egna texter och inlägg som jag skrivit tidigare i mitt liv. Numera har jag ju en utbildning till samtalsterapeut med mig i ryggen och tror ibland att det är först nu jag lärt mig en massa om psykologi och våra beteenden. Sen läser jag några rader från någon gammal dagbok, eller blogg, och inser hur mycket bra saker jag ville förmedla även då. Idag tänkte jag dela med mig av ett blogginlägg som är skrivet i början av 2012 som handlar om löpning och hur mycket tankar och förhandling som kan pågå inom mig under ett pass. Mina första mer seriösa försök till löppass kanske jag gjorde någonstans runt 2006.

”När jag först försökte mig på löpning frivilligt för några år sedan orkade jag inte springa en kilometer i sträck. Jag kommer så väl ihåg glädjen när jag väl lyckades. Sen efter x antal löppass var det som någonting lossnade. Det blev en helt annan grej. Jag fick helt plötsligt lite mer att jobba med. Jag upptäckte olika tempon i löpningen. När det blir alltför jobbigt behöver jag inte alltid stanna och gå, möjligheten att sänka farten infann sig också. Till en början hade jag bara ett, väldigt långsamt, tempo och det var på en tokjobbig nivå. Jag jobbade då också med det kanske viktigaste verktyget, psyket.

När du väl inser att du kan springa, behöver inte vara en mil eller 5 km, bara en längre sträcka än du trodde, det är då det släpper. Och när du väl hittar det, släpp inte taget. Gör det psykiska hjälpmedlet till din absolut bästa vän. Hitta olika känslor att utnyttja som energi och kraft under löppasset. Om du gillar att lyssna på musik, lyssna på samma låtar under varje pass och hjärnan vet att nu är det dags för löpning. Ta fram alla stolta känslor när du är ute och springer. Tänk ”jag är störst, bäst och vackrast”. Nedvärdera aldrig tankens kraft!

Förutom allt detta så ska jag också delge mitt eget absolut bästa tips i löpningen. När jag springer tampas jag hela tiden med den inre rösten som väldigt ofta vill bryta ner mig och få mig att sluta springa, speciellt de gånger jag försöker springa lite snabbare än ”bekvämlighetstempot”. Då börjar den lilla rösten direkt: ”Oj vad jobbigt det är, borde vi inte gå lite nu?” ”Om vi springer fram till stolpen där framme kan vi inte gå sen?” Och så fortsätter det. Men då har jag börjat ställa motfrågor: ”Okej, men då måste du berätta exakt var det känns som allra jobbigast. Vi tar det lugnt och går igenom kroppen. Vi börjar med andningen, långa, djupa ordentliga andetag. Andas. Nej, du ser, andningen fungerar ju riktigt bra. Då går vi vidare till benen. Höften? Okej, inte så trötta. Låren? Funkar! Smalben och vader? Rullar på bra också. Fötter? Bra flyt! ”

Låter nästan lite galet och schizo när jag beskriver det så här, men att låta psyket koncentrera sig på en kroppsdel i taget och inte hela kroppen samtidigt brukar i alla fall få mig att känna att ”Fasen, det här funkar ju, det är ju faktiskt inte så jobbigt”

Andra mantran jag använder när det känns tungt:
”Starka ben!!”
”Jag vill. Jag kan. Jag vågar”

mental-träning-löpning
Its all in your head!

Hur går din dialog när du ska övervinna den lilla rösten och orka lite till? Kanske i löpning, kanske någon annanstans?